Pärlan är död

För några veckor sedan, veckan innan svenska Rallyt och min födelsedag närmare bestämt så dog Pärlan. För er som inte känner till min vardag så är Pärlan en gammal Volvo 740. Det går nästan snabbare att räkna upp det som var helt på bilen än vad som vad trasigt. En misär helt enkelt.

Men efter en vinter av fullständig iskyla hade Falken äntligen fixat värmesystemet. Jag var på väg hem en trevlig fredagkväll med bilen full i mat, när värmen plötsligt smög iväg och något började låta underligt. Jag tog mig en bit till när temperaturmätaren inne i bilen plötsligt står på max, motorn kokar och det bolmar stora moln från under motorhuven.

Jaa! Tänker jag, hoppar ur och försöker öppna motorhuven men inser att jag glömt dra i den lilla spaken som öppnar första biten. Jag försöker ta mig in igen, vilket inte är så lätt som en kan tro. Förardörren går inte att öppna utifrån, dörren till baksätet på förarsidan råkar vara låst och för att kunna öppna in till främre passargerarsätet har vi varit tvungna att montera bort plasten på insidan dörren. Efter lite klättrande över matkassar, träningsväska och diverse bös är dörren iallafall öppen igen.


Hittar inte spaken. Under ratten hänger kablar ner i en dekorativ massa. Ringer en livlina, dvs Falken som envist ger rådet, den är på sidan under ratten, en liten svart spak nära gaffatejpen . Jag letar i 20min och hinner under tiden ringa livlina nr två dvs pappa. Pappa säger att han ska pallra sig dit och bogsera mig hem. Under tiden ska jag försöka ta mig in till motorn och se vad som är fel.
Försöker efter ytterligare information från Falken och visst letande lokalisera varingsblinkersen och slå på denna, men misslyckas. Snabbt ut med varningstriangel.
Har ljuset på för att folk ska se mig även om jag vet att batteriet kommer att laddas ur men står himla dumt mitt i en korsning.

Hittar en röd spak mitt i kabeltrasslet under ratten. Gör ett försök och se, motorhuven häver sig upp 5cm och ut bolmar ännu mera vattenmoln.
Med tidigare konfrontationer med kokande kylare i minnet närmar jag mig försiktigt. På med arbetshandskar. Jag upptäcker en suspekt slang som inte verkar leda någonstans. Det droppar vatten ur den...
Förövrigt är hela motorhuset nedstänkt med vatten, kylaren väldigt tom och jag inser min begränsning eftersom jag saknar kunskap om hur motorn brukar se ut när den är hel.

Hjälp anländer. Men inte i form av min far som jag förväntat mig utan istället stannar en bil och fem personer kliver ut varav två visar sig vara vana mekaniker på 740.
Det är både bra och dåligt. Bra för att de kan bygga ihop min bil, dåligt för att det kommer att ta betydligt längre tid än att bara bogsera hem den.
Sagt och gjort, efter ett par timmar av mekande där jag mest stod för att trolla fram diverse verktyg och användbara vätskor såsom bensin, spolarvätska och glykol ur bilen, har vi lyckats få igång den ett par gånger, och slutligen kommit ända till Tågås då motorn skär och Pärlan är död.
Jag blir bogserad hem den sista km och där stapplar jag in någongång efter tio och orkar inte laga mat.



Men, det bra med det dåliga är att vi köpt en ny bil. Den har ännu inget namn men jag bli himla nöjd varje gång jag öppnar dörren eftersom det faktiskt bara är att öppna den. Skönheten med gamla bilar är ju deras starka personlighet (dvs deras egenheter), men jag måste säga att jag hoppas nya bilen håller sig slätstruken ett bra tag!

En skön genre

Hittade den här beskrivningen och är bara tvungen att dela med mig:

Dragon Kin är en serie fristående böcker på temat 'råtuff kvinna möter otroligt het man som kan förvandla sig till drake'.

Oslagbart!

Vem är sötast?

Ibland så lyckas jag fånga mig från den allra bästa sidan. Nedan syns ett exempel.

För att inte göra det hela allt för smärtsamt lägger jag även in ett fint foto taget vid ett besök hos min käre far. Det är inte alla kattungar som finns där just nu, men en charmig del. Själv kan jag inte låta bli att gny lite när jag ser den långhåriga som liknar Toolkit. Jag saknar honom.

Te och teckning 2

Efter ytterligare en fika har teckningarna spätts på. Jag fann mig själv likt mäster Oda fullt grimaserande när jag försöker teckna en viss min. Efter ovanstående bild så är det kanske inte så märkligt att jag ådrog mig kramp i överläppen.


Som tröst eller vad det nu kan kallas så tecknade V dessa tre underbara varelser och sa att jag bara fick välja en som jag skulle gå på date med. Valet är svårt... Och jag vill poängtera extra att det inte är ögonen på personen i mitten som du ser utan en bit av ögonbrynen.

Eftersom jag, likt min bror inte har ork att redigera mina bilder får ni ta det för vad det är och vrida på huvudet istället.

Te och teckning

Jag och Verrur var och fikade och flippade ut i lite teckningshistorik. Dvs hur vi tecknat diverse saker under åren. Jag publicerar ett urval.

Dock startade det hela med de magnifika teckningarna kallat Evert och Uffe, som föreställer oss men i en märklig form. I diskussionen ingick även den historiskt svåra frågan: Hur tecknar jag egentligen en fot framifrån?

En annan intressant frågeställning är i vilket läge du börjar teckna en bak där den ena skinkan liksom viker sig över den andra? Och hur skulle det gå till och se ut i verkligheten?

Vill vi att det ska vara socialt accepterat?

haha hokki! Det är faktiskt ett jädrans liv på matcherna!! Stackars hokkiproffs, kanske tänker "de är bara här för att skrika av sig. Innerst inne bryr dom sig inte om mig och mina mål"
Fast ska en tänka så, blir ju allt meningslöst. Själv försöker jag att dissekera mindre. För då mår jag bättre. Eftersom jag anser att många av mina intresen är någorlunda sunda och får mig att må bra, blir det absurt av mig att fråga "varför och varför och ska jag börja med detta, jag kanske inte kommer hinna bli så bra på det och meningen och bla bla...". hej hokki-man, du kan få låna mina funderingar. Så kan jag bara tuta och köra ett tag

Din sista fråga, jag läser den på två olika sätt.

1. Vill vi verkligen att folk ska springa runt och tjoa och tjimma. Bara för att de känner för det, bara för att de är så frigjorda. Hur långt vill vi gå? I detta landet älskar vi ju att prata om oss som stela och tråkiga. Är det inte fint då, att många vill ge andra utrymme och bara köra över andra anses fult och egoistiskt. Kanske skulle vår "svenska" lågmäldhet fungera ännu bättre om vi fick ösa ur oss lite i fuldansringen med jämna mellanrum?

2. Vill vi kanske att det ska vara lite fel och förbjudet, för att det ger en kickar. Jag är faktiskt inte ett så stort fan av "det förbjudna". Tycker det är enbart stressande att tjuvåka på vagnen. Går inte igång på att ha förbjuda kärleks-affärer. Men visst är det skönt att leva fulliv ibland, känna att en kan gå utanför sina begränsningar, när det behövs. Gränser som annars och ofta kan va bra. Men lika bra att tänja på ibland, som sagt.
Så; jag vill nog inte att folk ska gå runt och skrika/härja hur och varsomhelst. Lite enerverande kanske....Men jag vill att folk ska KUNNA och VÅGA och VETA att det går, när det är ett sådant tillfälle. (här referar jag bl a till misshandeln jag försökte avstyra, på vagnen i vintras)

Ja, kanske hockey nån dag?? Då skulle jag i synnerhet leva ut gnäll och besvikelse. Över spelet så klart.

Hockey

Igår var jag med om något alldeles nytt för mitt liv. Jag var på hockey. Färjestad mot HV71 i Löfbergs Lila Arena. Slutspel.

Jag kan sammanfatta matchen med att jag förstod när de gjorde mål, annars var det svårt att hänga med utan kommentatorer. Men det som var riktigt fascinerande med upplevelsen var dock ljudet. Människor som skriker och visslar och buar i kör. Helt sjukt. Jag visste inte att människor kan låta så.

Det fick mig att tänka vidare på den du sa om människor i grupp, Veronica. Hur saker kan bli märkligt tillåtna bara vi är fler som håller på med det.

Så om vi tar hockey som exempel. Vad är det? Två grupper av människor som på skridskor åker runt och jagar en liten svart puck med klubbor. Och jag är imponerad, det ser verkligen svårt ut att hålla koll på alla lemmar och allt folk runt sig samtidigt som du ska ha någon form av strategi.
Ibland dessa åker det runt lite domare (som förövrigt måste vara självmordsbenägna) och dömer något som för en oinsatt är helt obegripligt. Regler som måste ha uppkommit efterhand som hockeyn utvecklat sig.
Runt isen sitter det sedan massor med folk och hejar, tittar och allmänt engagerar sig. Hejaklacken är fullt utvecklad med sitt sociala spel, sina ramsor och sina åsikter. Folk brinner.

Och jag kan fortfarande inte komma ifrån frågan: Är det ingen som tycker att det är konstigt?

Om du dissekerar vad hockey egentligen är så verkar det inte så spännande. Så min slutsats är att den fyller en funktion för människor. Ett sätt att få ut reaktioner, att engagera sig i något där du kan leva ut känslor. Vråla, skrika, bråka, skratta, gråta på ett legalt sätt. En krets där sådant är tillåtet.

Så vad gör vi socialt missanpassade som inte kan upprätthålla ett intresse för en sak där det är tillåtet att leva ut?

Fuldansar och fultecknar. T ex. (Älskar dina bilder förresten) Försöker skapa ett nytt utrymme för känslospel. Ytterligare en fråga är: Vill vi att det ska vara socialt tillåtet?