Hockey

Igår var jag med om något alldeles nytt för mitt liv. Jag var på hockey. Färjestad mot HV71 i Löfbergs Lila Arena. Slutspel.

Jag kan sammanfatta matchen med att jag förstod när de gjorde mål, annars var det svårt att hänga med utan kommentatorer. Men det som var riktigt fascinerande med upplevelsen var dock ljudet. Människor som skriker och visslar och buar i kör. Helt sjukt. Jag visste inte att människor kan låta så.

Det fick mig att tänka vidare på den du sa om människor i grupp, Veronica. Hur saker kan bli märkligt tillåtna bara vi är fler som håller på med det.

Så om vi tar hockey som exempel. Vad är det? Två grupper av människor som på skridskor åker runt och jagar en liten svart puck med klubbor. Och jag är imponerad, det ser verkligen svårt ut att hålla koll på alla lemmar och allt folk runt sig samtidigt som du ska ha någon form av strategi.
Ibland dessa åker det runt lite domare (som förövrigt måste vara självmordsbenägna) och dömer något som för en oinsatt är helt obegripligt. Regler som måste ha uppkommit efterhand som hockeyn utvecklat sig.
Runt isen sitter det sedan massor med folk och hejar, tittar och allmänt engagerar sig. Hejaklacken är fullt utvecklad med sitt sociala spel, sina ramsor och sina åsikter. Folk brinner.

Och jag kan fortfarande inte komma ifrån frågan: Är det ingen som tycker att det är konstigt?

Om du dissekerar vad hockey egentligen är så verkar det inte så spännande. Så min slutsats är att den fyller en funktion för människor. Ett sätt att få ut reaktioner, att engagera sig i något där du kan leva ut känslor. Vråla, skrika, bråka, skratta, gråta på ett legalt sätt. En krets där sådant är tillåtet.

Så vad gör vi socialt missanpassade som inte kan upprätthålla ett intresse för en sak där det är tillåtet att leva ut?

Fuldansar och fultecknar. T ex. (Älskar dina bilder förresten) Försöker skapa ett nytt utrymme för känslospel. Ytterligare en fråga är: Vill vi att det ska vara socialt tillåtet?