Vill vi att det ska vara socialt accepterat?

haha hokki! Det är faktiskt ett jädrans liv på matcherna!! Stackars hokkiproffs, kanske tänker "de är bara här för att skrika av sig. Innerst inne bryr dom sig inte om mig och mina mål"
Fast ska en tänka så, blir ju allt meningslöst. Själv försöker jag att dissekera mindre. För då mår jag bättre. Eftersom jag anser att många av mina intresen är någorlunda sunda och får mig att må bra, blir det absurt av mig att fråga "varför och varför och ska jag börja med detta, jag kanske inte kommer hinna bli så bra på det och meningen och bla bla...". hej hokki-man, du kan få låna mina funderingar. Så kan jag bara tuta och köra ett tag

Din sista fråga, jag läser den på två olika sätt.

1. Vill vi verkligen att folk ska springa runt och tjoa och tjimma. Bara för att de känner för det, bara för att de är så frigjorda. Hur långt vill vi gå? I detta landet älskar vi ju att prata om oss som stela och tråkiga. Är det inte fint då, att många vill ge andra utrymme och bara köra över andra anses fult och egoistiskt. Kanske skulle vår "svenska" lågmäldhet fungera ännu bättre om vi fick ösa ur oss lite i fuldansringen med jämna mellanrum?

2. Vill vi kanske att det ska vara lite fel och förbjudet, för att det ger en kickar. Jag är faktiskt inte ett så stort fan av "det förbjudna". Tycker det är enbart stressande att tjuvåka på vagnen. Går inte igång på att ha förbjuda kärleks-affärer. Men visst är det skönt att leva fulliv ibland, känna att en kan gå utanför sina begränsningar, när det behövs. Gränser som annars och ofta kan va bra. Men lika bra att tänja på ibland, som sagt.
Så; jag vill nog inte att folk ska gå runt och skrika/härja hur och varsomhelst. Lite enerverande kanske....Men jag vill att folk ska KUNNA och VÅGA och VETA att det går, när det är ett sådant tillfälle. (här referar jag bl a till misshandeln jag försökte avstyra, på vagnen i vintras)

Ja, kanske hockey nån dag?? Då skulle jag i synnerhet leva ut gnäll och besvikelse. Över spelet så klart.

Hockey

Igår var jag med om något alldeles nytt för mitt liv. Jag var på hockey. Färjestad mot HV71 i Löfbergs Lila Arena. Slutspel.

Jag kan sammanfatta matchen med att jag förstod när de gjorde mål, annars var det svårt att hänga med utan kommentatorer. Men det som var riktigt fascinerande med upplevelsen var dock ljudet. Människor som skriker och visslar och buar i kör. Helt sjukt. Jag visste inte att människor kan låta så.

Det fick mig att tänka vidare på den du sa om människor i grupp, Veronica. Hur saker kan bli märkligt tillåtna bara vi är fler som håller på med det.

Så om vi tar hockey som exempel. Vad är det? Två grupper av människor som på skridskor åker runt och jagar en liten svart puck med klubbor. Och jag är imponerad, det ser verkligen svårt ut att hålla koll på alla lemmar och allt folk runt sig samtidigt som du ska ha någon form av strategi.
Ibland dessa åker det runt lite domare (som förövrigt måste vara självmordsbenägna) och dömer något som för en oinsatt är helt obegripligt. Regler som måste ha uppkommit efterhand som hockeyn utvecklat sig.
Runt isen sitter det sedan massor med folk och hejar, tittar och allmänt engagerar sig. Hejaklacken är fullt utvecklad med sitt sociala spel, sina ramsor och sina åsikter. Folk brinner.

Och jag kan fortfarande inte komma ifrån frågan: Är det ingen som tycker att det är konstigt?

Om du dissekerar vad hockey egentligen är så verkar det inte så spännande. Så min slutsats är att den fyller en funktion för människor. Ett sätt att få ut reaktioner, att engagera sig i något där du kan leva ut känslor. Vråla, skrika, bråka, skratta, gråta på ett legalt sätt. En krets där sådant är tillåtet.

Så vad gör vi socialt missanpassade som inte kan upprätthålla ett intresse för en sak där det är tillåtet att leva ut?

Fuldansar och fultecknar. T ex. (Älskar dina bilder förresten) Försöker skapa ett nytt utrymme för känslospel. Ytterligare en fråga är: Vill vi att det ska vara socialt tillåtet?