veronicas första gästinlägg

Nup har vinsppilplet toprkat opch denna text visar påpppppp hur min dator skadades av det. Vi sköljde datorn med duschslangen (batteriet urtaget såklart). Datorn luktade lite rödvin men vi fick bort det mesta. Den funkar relativt bra, förutom att tangenterna fastnar ibland.







Har upptäckt att det är skitskoj att teckna fula grimaser! Kolla gärna upp Egon Schiele, han ägnade sig en del åt det. Det är väldigt skönt när en känner sig lite trängd mentalt.

Ibland, eller rättare sagt EXTREMT sällan, passar det sig att skrika ut eller härja loss på andra sätt. Speciellt när en gör det själv. Att göra saker i grupp har en märklig förmåga att okej-förklara något.


Hursomhelst var det som vanligt inte läge att skrika ut. Så jag tecknade istället. Att hålla ett ljudlöst skrik. Teckna av det.

För mig är det så självklart att alla behöver skaka loss. Det är sådant folk gör dokumentärer om. Och skriver sånger. Man must dance. Men det är också en sådan självklarhet att bara göra det i vissa sammanhang. Så det inte blir Utagerande = Pinsamt.

Detta jag skriver om är bitvis relaterad till ditt inlägg, Kathrina, om skam. Som jag förövrigt inte håller med om att det skulle vara flummigt! Det är glasklart. Alla känner det. När det är okej. Och när det inte är okej. Skam är nog bland det mest tydliga vi människor kan signalera till varandra. Tystnaden, hånet eller hur vi nästan uppfostrar varann när vi säger "mengud lugn vad gör du".
Jag håller verkligen med om att (politiskt)engagemang och vissa (politiska och även sexuella)ord är tyngda av skam.

Fuldans del 1

En första lektion i Fuldans:
Det gäller att släppa lös, att grimasera, att röra på kroppen på diverse olika sätt.
Det finns inga rätt och inga fel. Alla kan vara med, alla kan dansa fult.
Det klassiska grundsteget i fuldans är Babydansen (första framförandet 8 mars 2001), ursprungligen uppfunnen av min syster.
Det är ett bra steg för att värma upp, komma in i rytmen eller att falla tillbaka på om du har ont om idéer.

Framförande:
Du ställer dig en aning bredbent. Tänk att du är en bäbis med mycket hull. Håll ut armarna en bit från kroppen men på ett rätt slappt sätt, som att du försöker hålla balansen. Böj sedan på knäna i takt till musiken, eller i otakt om du känner för det.

Om du känner dig modig kanske du vågar lyfta lite på ena benet men tänk på att du inte tränat balans så länge.
Det går även att bli arg och böja på knäna i en mer aggressiv takt gärna kompletterat med ett surt -bäbis -uttryck i ansiktet.

Skam som reglering

Häromdagen var jag på en föreläsning eller snarare ett bokprat om folkrörelsen i sverige kring FNL. En fråga som dök upp under kvällen var varför ingen liknande rörelse startade när USA gick in i Irak 2003. Det var protester men de dog sakta ut istället för att byggas upp. Under denna diskussion, som är intressant, slog det mig att nuförtiden finns det ett visst löje i att vara engagerad. I alla fall när det kommer till politiskt engagemang.
Vi pratar mycket om miljöfrågor och integration men de gamla politiska metoderna med demonstrationer, manifestationer, flygblad och plakat känns förlegat och en smula pinsamt. Och nyttan av det kan givetvis ifrågasättas eftersom mycket av den information en ville sprida genom slagord, flygblad och plakat, nu går att sprida på betydligt enklare sätt genom Internet m.m.

Så var vill jag komma? Jo, till skam som form för reglering av människor. Genom historien så har det alltid förekommit s.k. fallna människor. De som bryter mot en uppsatt regel och fördöms därför. Att bli utdömd av sitt sociala sammanhang är en obehaglig upplevelse. Och därför statuerar fördömelse ett exempel för omkringvarande människor att börja passa sig för de beteenden som leder till utanförskap.
Men det finns ett antal steg på vägen fram till den något oklara gränsen för vad som är tillåtet. Och ju närmare en kommer det otillåtna desto mer stiger känslan av pinsamhet fram.
Tidigare var otillåtna saker bl.a. sådant som sex, nakenhet, svordomar eller bara ett s.k. opassande beteende för varierande social krets. De är fortfarande i viss mån otillåtna men ruskigt exploaterade i media. Tabun ligger nu närmare till hands inom känslolivet. Att inte känna rätt, att känna för mycket eller för lite. Och att visa dessa känslor när de är fel är direkt pinsamt och obehagligt och skapar via reaktioner utifrån skamkänslor hos bäraren.

Egentligen så spelar det inte så stor roll vad det är en gör som klassas som fel. Var jag vill komma är att vi har ett system emellan oss där vi regleras genom att känna skam. Skamkänslor är i princip aldrig något bra. Skam är förlamande.
(Till skillnad från dåligt samvete som ibland kan agera en bra drivkraft.)
Och jag tror att fulliv kan vara en form för att släppa lite på det som stramar åt.

Ok, det är ett högst flummigt inlägg och jag ber om ursäkt om det inte går att begripa. Får du någon inspiration eller reaktion på det jag skriver Verrur?

En gång i tiden

Början

För mig började fulliv med fuldans.
En idé som dök upp under anordnandet av ett 8:de mars firande för många år sedan. Tanken var att bryta sig ur de mönster för hur kvinnor får röra på sig. Att dansa fult i uppror mot den pålagda sexighet och de snygghetsideal som finns.
Idén verkställdes med stor framgång. Fuldansen spred sig till flera tillfällen. Under min gymnasietid var fuldansen ett självklart inslag vid frukostbordet.
Under åren sedan dess utvecklade jag den mer och mer tillsammans med min kära vän V, framför allt hemma i vårt kök. Kök är ett mycket bra rum för dans.
Vi kom att hålla workshops i ämnet och det förde naturligt med sig en diskussion om vad fuldans egentligen är, vad den är bra för, vilka den vänder sig till, m.m.
Denna diskussion och kanske även i viss mån ett beteende började sprida sig till andra områden, såsom fulsång, fulfilm, fulkonst och sammanfattningsvis fulliv.
Så vad handlar det om?

Kortfattat skulle jag svara: Gränser
Den längre förklaringen kommer att fortsätta här framöver.