Skam som reglering

Häromdagen var jag på en föreläsning eller snarare ett bokprat om folkrörelsen i sverige kring FNL. En fråga som dök upp under kvällen var varför ingen liknande rörelse startade när USA gick in i Irak 2003. Det var protester men de dog sakta ut istället för att byggas upp. Under denna diskussion, som är intressant, slog det mig att nuförtiden finns det ett visst löje i att vara engagerad. I alla fall när det kommer till politiskt engagemang.
Vi pratar mycket om miljöfrågor och integration men de gamla politiska metoderna med demonstrationer, manifestationer, flygblad och plakat känns förlegat och en smula pinsamt. Och nyttan av det kan givetvis ifrågasättas eftersom mycket av den information en ville sprida genom slagord, flygblad och plakat, nu går att sprida på betydligt enklare sätt genom Internet m.m.

Så var vill jag komma? Jo, till skam som form för reglering av människor. Genom historien så har det alltid förekommit s.k. fallna människor. De som bryter mot en uppsatt regel och fördöms därför. Att bli utdömd av sitt sociala sammanhang är en obehaglig upplevelse. Och därför statuerar fördömelse ett exempel för omkringvarande människor att börja passa sig för de beteenden som leder till utanförskap.
Men det finns ett antal steg på vägen fram till den något oklara gränsen för vad som är tillåtet. Och ju närmare en kommer det otillåtna desto mer stiger känslan av pinsamhet fram.
Tidigare var otillåtna saker bl.a. sådant som sex, nakenhet, svordomar eller bara ett s.k. opassande beteende för varierande social krets. De är fortfarande i viss mån otillåtna men ruskigt exploaterade i media. Tabun ligger nu närmare till hands inom känslolivet. Att inte känna rätt, att känna för mycket eller för lite. Och att visa dessa känslor när de är fel är direkt pinsamt och obehagligt och skapar via reaktioner utifrån skamkänslor hos bäraren.

Egentligen så spelar det inte så stor roll vad det är en gör som klassas som fel. Var jag vill komma är att vi har ett system emellan oss där vi regleras genom att känna skam. Skamkänslor är i princip aldrig något bra. Skam är förlamande.
(Till skillnad från dåligt samvete som ibland kan agera en bra drivkraft.)
Och jag tror att fulliv kan vara en form för att släppa lite på det som stramar åt.

Ok, det är ett högst flummigt inlägg och jag ber om ursäkt om det inte går att begripa. Får du någon inspiration eller reaktion på det jag skriver Verrur?