Vem är sötast?

Ibland så lyckas jag fånga mig från den allra bästa sidan. Nedan syns ett exempel.

För att inte göra det hela allt för smärtsamt lägger jag även in ett fint foto taget vid ett besök hos min käre far. Det är inte alla kattungar som finns där just nu, men en charmig del. Själv kan jag inte låta bli att gny lite när jag ser den långhåriga som liknar Toolkit. Jag saknar honom.

Te och teckning 2

Efter ytterligare en fika har teckningarna spätts på. Jag fann mig själv likt mäster Oda fullt grimaserande när jag försöker teckna en viss min. Efter ovanstående bild så är det kanske inte så märkligt att jag ådrog mig kramp i överläppen.


Som tröst eller vad det nu kan kallas så tecknade V dessa tre underbara varelser och sa att jag bara fick välja en som jag skulle gå på date med. Valet är svårt... Och jag vill poängtera extra att det inte är ögonen på personen i mitten som du ser utan en bit av ögonbrynen.

Eftersom jag, likt min bror inte har ork att redigera mina bilder får ni ta det för vad det är och vrida på huvudet istället.

Te och teckning

Jag och Verrur var och fikade och flippade ut i lite teckningshistorik. Dvs hur vi tecknat diverse saker under åren. Jag publicerar ett urval.

Dock startade det hela med de magnifika teckningarna kallat Evert och Uffe, som föreställer oss men i en märklig form. I diskussionen ingick även den historiskt svåra frågan: Hur tecknar jag egentligen en fot framifrån?

En annan intressant frågeställning är i vilket läge du börjar teckna en bak där den ena skinkan liksom viker sig över den andra? Och hur skulle det gå till och se ut i verkligheten?

Vill vi att det ska vara socialt accepterat?

haha hokki! Det är faktiskt ett jädrans liv på matcherna!! Stackars hokkiproffs, kanske tänker "de är bara här för att skrika av sig. Innerst inne bryr dom sig inte om mig och mina mål"
Fast ska en tänka så, blir ju allt meningslöst. Själv försöker jag att dissekera mindre. För då mår jag bättre. Eftersom jag anser att många av mina intresen är någorlunda sunda och får mig att må bra, blir det absurt av mig att fråga "varför och varför och ska jag börja med detta, jag kanske inte kommer hinna bli så bra på det och meningen och bla bla...". hej hokki-man, du kan få låna mina funderingar. Så kan jag bara tuta och köra ett tag

Din sista fråga, jag läser den på två olika sätt.

1. Vill vi verkligen att folk ska springa runt och tjoa och tjimma. Bara för att de känner för det, bara för att de är så frigjorda. Hur långt vill vi gå? I detta landet älskar vi ju att prata om oss som stela och tråkiga. Är det inte fint då, att många vill ge andra utrymme och bara köra över andra anses fult och egoistiskt. Kanske skulle vår "svenska" lågmäldhet fungera ännu bättre om vi fick ösa ur oss lite i fuldansringen med jämna mellanrum?

2. Vill vi kanske att det ska vara lite fel och förbjudet, för att det ger en kickar. Jag är faktiskt inte ett så stort fan av "det förbjudna". Tycker det är enbart stressande att tjuvåka på vagnen. Går inte igång på att ha förbjuda kärleks-affärer. Men visst är det skönt att leva fulliv ibland, känna att en kan gå utanför sina begränsningar, när det behövs. Gränser som annars och ofta kan va bra. Men lika bra att tänja på ibland, som sagt.
Så; jag vill nog inte att folk ska gå runt och skrika/härja hur och varsomhelst. Lite enerverande kanske....Men jag vill att folk ska KUNNA och VÅGA och VETA att det går, när det är ett sådant tillfälle. (här referar jag bl a till misshandeln jag försökte avstyra, på vagnen i vintras)

Ja, kanske hockey nån dag?? Då skulle jag i synnerhet leva ut gnäll och besvikelse. Över spelet så klart.

Hockey

Igår var jag med om något alldeles nytt för mitt liv. Jag var på hockey. Färjestad mot HV71 i Löfbergs Lila Arena. Slutspel.

Jag kan sammanfatta matchen med att jag förstod när de gjorde mål, annars var det svårt att hänga med utan kommentatorer. Men det som var riktigt fascinerande med upplevelsen var dock ljudet. Människor som skriker och visslar och buar i kör. Helt sjukt. Jag visste inte att människor kan låta så.

Det fick mig att tänka vidare på den du sa om människor i grupp, Veronica. Hur saker kan bli märkligt tillåtna bara vi är fler som håller på med det.

Så om vi tar hockey som exempel. Vad är det? Två grupper av människor som på skridskor åker runt och jagar en liten svart puck med klubbor. Och jag är imponerad, det ser verkligen svårt ut att hålla koll på alla lemmar och allt folk runt sig samtidigt som du ska ha någon form av strategi.
Ibland dessa åker det runt lite domare (som förövrigt måste vara självmordsbenägna) och dömer något som för en oinsatt är helt obegripligt. Regler som måste ha uppkommit efterhand som hockeyn utvecklat sig.
Runt isen sitter det sedan massor med folk och hejar, tittar och allmänt engagerar sig. Hejaklacken är fullt utvecklad med sitt sociala spel, sina ramsor och sina åsikter. Folk brinner.

Och jag kan fortfarande inte komma ifrån frågan: Är det ingen som tycker att det är konstigt?

Om du dissekerar vad hockey egentligen är så verkar det inte så spännande. Så min slutsats är att den fyller en funktion för människor. Ett sätt att få ut reaktioner, att engagera sig i något där du kan leva ut känslor. Vråla, skrika, bråka, skratta, gråta på ett legalt sätt. En krets där sådant är tillåtet.

Så vad gör vi socialt missanpassade som inte kan upprätthålla ett intresse för en sak där det är tillåtet att leva ut?

Fuldansar och fultecknar. T ex. (Älskar dina bilder förresten) Försöker skapa ett nytt utrymme för känslospel. Ytterligare en fråga är: Vill vi att det ska vara socialt tillåtet?

veronicas första gästinlägg

Nup har vinsppilplet toprkat opch denna text visar påpppppp hur min dator skadades av det. Vi sköljde datorn med duschslangen (batteriet urtaget såklart). Datorn luktade lite rödvin men vi fick bort det mesta. Den funkar relativt bra, förutom att tangenterna fastnar ibland.







Har upptäckt att det är skitskoj att teckna fula grimaser! Kolla gärna upp Egon Schiele, han ägnade sig en del åt det. Det är väldigt skönt när en känner sig lite trängd mentalt.

Ibland, eller rättare sagt EXTREMT sällan, passar det sig att skrika ut eller härja loss på andra sätt. Speciellt när en gör det själv. Att göra saker i grupp har en märklig förmåga att okej-förklara något.


Hursomhelst var det som vanligt inte läge att skrika ut. Så jag tecknade istället. Att hålla ett ljudlöst skrik. Teckna av det.

För mig är det så självklart att alla behöver skaka loss. Det är sådant folk gör dokumentärer om. Och skriver sånger. Man must dance. Men det är också en sådan självklarhet att bara göra det i vissa sammanhang. Så det inte blir Utagerande = Pinsamt.

Detta jag skriver om är bitvis relaterad till ditt inlägg, Kathrina, om skam. Som jag förövrigt inte håller med om att det skulle vara flummigt! Det är glasklart. Alla känner det. När det är okej. Och när det inte är okej. Skam är nog bland det mest tydliga vi människor kan signalera till varandra. Tystnaden, hånet eller hur vi nästan uppfostrar varann när vi säger "mengud lugn vad gör du".
Jag håller verkligen med om att (politiskt)engagemang och vissa (politiska och även sexuella)ord är tyngda av skam.

Fuldans del 1

En första lektion i Fuldans:
Det gäller att släppa lös, att grimasera, att röra på kroppen på diverse olika sätt.
Det finns inga rätt och inga fel. Alla kan vara med, alla kan dansa fult.
Det klassiska grundsteget i fuldans är Babydansen (första framförandet 8 mars 2001), ursprungligen uppfunnen av min syster.
Det är ett bra steg för att värma upp, komma in i rytmen eller att falla tillbaka på om du har ont om idéer.

Framförande:
Du ställer dig en aning bredbent. Tänk att du är en bäbis med mycket hull. Håll ut armarna en bit från kroppen men på ett rätt slappt sätt, som att du försöker hålla balansen. Böj sedan på knäna i takt till musiken, eller i otakt om du känner för det.

Om du känner dig modig kanske du vågar lyfta lite på ena benet men tänk på att du inte tränat balans så länge.
Det går även att bli arg och böja på knäna i en mer aggressiv takt gärna kompletterat med ett surt -bäbis -uttryck i ansiktet.

Skam som reglering

Häromdagen var jag på en föreläsning eller snarare ett bokprat om folkrörelsen i sverige kring FNL. En fråga som dök upp under kvällen var varför ingen liknande rörelse startade när USA gick in i Irak 2003. Det var protester men de dog sakta ut istället för att byggas upp. Under denna diskussion, som är intressant, slog det mig att nuförtiden finns det ett visst löje i att vara engagerad. I alla fall när det kommer till politiskt engagemang.
Vi pratar mycket om miljöfrågor och integration men de gamla politiska metoderna med demonstrationer, manifestationer, flygblad och plakat känns förlegat och en smula pinsamt. Och nyttan av det kan givetvis ifrågasättas eftersom mycket av den information en ville sprida genom slagord, flygblad och plakat, nu går att sprida på betydligt enklare sätt genom Internet m.m.

Så var vill jag komma? Jo, till skam som form för reglering av människor. Genom historien så har det alltid förekommit s.k. fallna människor. De som bryter mot en uppsatt regel och fördöms därför. Att bli utdömd av sitt sociala sammanhang är en obehaglig upplevelse. Och därför statuerar fördömelse ett exempel för omkringvarande människor att börja passa sig för de beteenden som leder till utanförskap.
Men det finns ett antal steg på vägen fram till den något oklara gränsen för vad som är tillåtet. Och ju närmare en kommer det otillåtna desto mer stiger känslan av pinsamhet fram.
Tidigare var otillåtna saker bl.a. sådant som sex, nakenhet, svordomar eller bara ett s.k. opassande beteende för varierande social krets. De är fortfarande i viss mån otillåtna men ruskigt exploaterade i media. Tabun ligger nu närmare till hands inom känslolivet. Att inte känna rätt, att känna för mycket eller för lite. Och att visa dessa känslor när de är fel är direkt pinsamt och obehagligt och skapar via reaktioner utifrån skamkänslor hos bäraren.

Egentligen så spelar det inte så stor roll vad det är en gör som klassas som fel. Var jag vill komma är att vi har ett system emellan oss där vi regleras genom att känna skam. Skamkänslor är i princip aldrig något bra. Skam är förlamande.
(Till skillnad från dåligt samvete som ibland kan agera en bra drivkraft.)
Och jag tror att fulliv kan vara en form för att släppa lite på det som stramar åt.

Ok, det är ett högst flummigt inlägg och jag ber om ursäkt om det inte går att begripa. Får du någon inspiration eller reaktion på det jag skriver Verrur?

En gång i tiden

Början

För mig började fulliv med fuldans.
En idé som dök upp under anordnandet av ett 8:de mars firande för många år sedan. Tanken var att bryta sig ur de mönster för hur kvinnor får röra på sig. Att dansa fult i uppror mot den pålagda sexighet och de snygghetsideal som finns.
Idén verkställdes med stor framgång. Fuldansen spred sig till flera tillfällen. Under min gymnasietid var fuldansen ett självklart inslag vid frukostbordet.
Under åren sedan dess utvecklade jag den mer och mer tillsammans med min kära vän V, framför allt hemma i vårt kök. Kök är ett mycket bra rum för dans.
Vi kom att hålla workshops i ämnet och det förde naturligt med sig en diskussion om vad fuldans egentligen är, vad den är bra för, vilka den vänder sig till, m.m.
Denna diskussion och kanske även i viss mån ett beteende började sprida sig till andra områden, såsom fulsång, fulfilm, fulkonst och sammanfattningsvis fulliv.
Så vad handlar det om?

Kortfattat skulle jag svara: Gränser
Den längre förklaringen kommer att fortsätta här framöver.